22. Rävakullen


Rävakullen har sitt namn efter det jättelika grytet på sluttningens västsida med ett otal in/utgångar. Grytet är oftast bebott av grävlingar men ofta även rävar. De kan bo i olika delar av gryt-systemet samtidigt. Flera stigar vittnar om grävlingarnas aktiviteter. På våren kan man hitta högar med mossa och löv utanför ett eller annat hål – det är grävlingen som vårstädat.

Rävakullen ansågs också vara generalspasset, det bästa, vid herrgårdens jakter. Och man kan mycket väl tänka sig vilken fin sikt man hade härifrån över en ganska öppen hagmark nedanför. Kanske för att jaga just räv. I denna backe står blåsipporna som en blå sky tidigt om våren. De berättar för oss att marken är rik på näringsämnen inklusive kalk. Blåsippan erbjuder bara pollenkorn – inte honung – åt insekterna. Sina oljiga småfrukter (botaniskt sett nötter) släpper den rakt ner i marken där myror ofta sprider dem, men bara korta sträckor, så plocka dem inte! Deras blomning rör många människor djupt, t. ex. Tomas Tranströmer som här läser själv ur sin dikt från 1983:

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak.
”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.

Kommentar: ”the giordo rusk ok mykit bangh”, citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

 

Tillgänglighet: Mer ansträngande, uppförsbackar

 

English

Accessibility: More demanding, uphill


Rävakullen (the fox hill) got its name after the giant den on the west side of the hillside. The den is usually inhabited by badgers but also foxes. They can live in different parts of the den system at the same time. You can spot the badgers on several trails. In the spring you can find piles of moss and leaves outside one or more holes – it’s the badgers who have been spring cleaning. Rävakullen was also considered to be the best hunting spot. And you could imagine what a nice view they had from here, with a fairly open field below. On this hill, the blue anemones are like a blue sky early in the spring. They tell us that the soil is rich in nutrients, including lime. The blue anemone offers only pollen – not honey – to the insects. Its oily little fruit (botanically nuts) drops straight into the ground where ants often spread them, but only short distances, so do not pick them! Their bloom touches many people deeply, such as Tomas Tranströmer, who here reads his Swedish poem from 1983, which you can listen to above.