13. Knuts Ljugarbänk


Den gamla bänken, trots att den blivit alltmer murken, går fortfarande att vila benen på när man gått uppför Himlabacken. Namnet har bänken efter Knut von Essen, en av de sista baronerna på Strömsberg. Enligt historien gick Knut ofta upp till bokskogen. Men även han tyckte att Himlabacken var jobbig och ordnade därför med en bänk för att kunna vila sig efter ansträngningen. Där kunde han sitta länge, för att spana på fåglar, som den ornitolog han var, eller för att berätta historier för någon som följde med honom.

Det lönar sig fortfarande att spana på fågel i bokskogen. Den är en av de bästa platserna för att se en av reservatets ”skrytfåglar”, den sällsynta mindre flugsnapparen. Den liknar rödhaken, men håller till högt uppe i träden. Bästa chansen att identifiera den är att lyssna. Hanen har en mycket karakteristisk sång på vårkanten.

Bokträ är extremt hårt, men det finns några grova döda bokar som efter många år murknat tillräckligt för att spillkråkan har kunnat hacka ut bon. Spillkråkan, vår största hackspett, kan bo flera år i samma hål. Men när de så småningom vill ha en ny, fräsch bostad, flyttar ugglor tacksamt in. Så det går att se både spillkråka och kattuggla i bokskogen tack vare att ingen ”städar bort” de döda träden.

Det tog närmare fem år efter att den här grova boken bröts och dog, innan spillkråkan lyckades hacka ut sin bostad i den.

Tillgänglighet: Kort promenad, lättframkomligt

 

English

Accessibility: Short walk, easily accessible

The old bench, even though it has become increasingly decayed, is still a good place to rest your legs when you have walked up Himlabacken. The bench got its name after Knut von Essen, one of the last barons on Strömsberg. According to stories, Knut often went up to the beech woods. But even he thought Himlabacken was tough and therefore arranged a bench to rest after the effort. There he could sit for a long time looking for birds, as the ornithologist he was, or to tell stories to someone who was with him.

It is still worth looking for birds in the beech forest. It is one of the best places to see one of the forest’s rarest birds, the red breasted flycatcher. It resembles the robin, but this bird is more often sitting higher up in the trees. The best chance to identify it is to listen. The male has a very distinctive song during spring.

Beech wood is extremely hard, but there are some rough dead beech trees that, after many years, have decayed enough so the black woodpecker has been able to chop out a nest in it. The black woodpecker, our biggest woodpecker, can live several years in the same hole. But when they eventually want a new, fresh home, owls gladly move into the woodpecker’s old nest. So it is possible to see both the black woodpecker and the tawny owl in the beech forest, because of the fact that no one ”cleans away” the dead trees.

It took 5 years for the black woodpecker (Dryocopus martius) to chop a nest in this dead beech, after the tree broke and died.